En av arenaprojektets kritiker är Pernilla Linder Velander som bor i Flyingeby några stenkast från Flyinges äldre kulturskyddade bebyggelse. Tillsammans med sin man Ted har hon en egen anläggning och de är ett välkänt par inom fälttävlanssporten i Sverige. Pernilla är kritisk till vad man gjort med marken, att kontrollerna enligt henne varit i stort sett obefintliga och att Flyinges genuina miljö har förändrats.

– Hela området runt Flyinge Kungsgård är skyddat av områdesbestämmelser som slår fast att detta är bevarandevärd naturmiljö av riksintresse. Med hänvisning till de områdesbestämmelserna är det svårt att få kommunens tillstånd att förändra eller bygga någonting här i Flyinge. Utom när det gäller just den här marken då.

Och markarbetena som gjorts på tidigare platt mark är påtagliga. Schaktmassorna som kommit i omgångar har innehållit sten i olika storlek som man byggt murar och andra formationer av. Murarna anmäldes som svartbygge, och vite utdömdes av mark- och miljödomstolen. Pernilla Velander var bland de klagande som fick rätt.

– Det vi har opponerat oss mot är främst två saker, att projektet har tillåtits begrava den enda promenad- och ridvägen i Flyinge som var fri från biltrafik vilket var viktigt inte minst för säkerheten för oss som håller på med hästar här, och dels mot att man överträder givna tillstånd samtidigt som kommunen bara blundar.

Det första marklovet för projektet 2018 gav tillstånd för 200 000 ton schaktmassor. Folk i byn oroades och slog larm. Den tillåtna mängden visade sig ha överskridits och Länsstyrelsen stoppade tillförseln. Kommunen gav i juli 2020 nytt tillstånd för 320 000 ton. Miljöförvaltningens handlingar visar att även den mängden överskreds. Två oberoende drönarmätningar visade en fortsatt ökande mängd och idag ligger 470 000 ton på platsen.

Hela idén med schaktmassorna har varit att tjäna pengar, hävdar projektets kritiker. Avfallsbortforsling är en lukrativ verksamhet; nettobehållningen för att ta emot schaktmassor är cirka 50 kronor per ton. Det krävs inga avancerade matematikkunskaper för att räkna ut att det kan bli miljoner ganska snabbt.

Lunds kommun har lagt allt ansvar på en person och dennes chef; bedömning, kontroll och beslut.

– Det är anmärkningsvärt att en chefstjänsteman och en och samma handläggare har fattat i princip alla beslut i den här frågan under fem års tid, säger Pernilla på telefon.

***

Eftersom jag inte har varit i Flyinge på länge bestämmer jag mig för att åka dit och se själv. Jag vill också prata med ägarna för att höra vad de har att säga om kritiken -och om hur det går. Då Pernilla bor i Flyinge frågar jag henne om hon kan visa mig platsen. Det kan hon. Vi parkerar på en yta där vi stallade upp när min dotter red SM i fälttävlan på ponny 2015. Delar av parkeringen och banan där mästerskapen i fälttävlan gick hör nu till det som sålts av.

Det är sent i november 2023 och det ligger redan snö. Vi börjar gå på en stig som tidigare var en ridslinga som ryttarna i Flyinge använde. Längs den går nu en vall av schaktmassor som på den sida vi går på ser ut att vara minst fyra meter hög. Den stupar brant ner mot stigen där vi går, schaktmassorna har rasat rakt ner på ett antal stora lövträd som kantat ridslingan. Deras stammar sticker upp ur massorna.

– Flera av de här träden har dött, säger Pernilla.

Kävlingeån som rinner genom Flyinge ligger alldeles nedanför. Ett vattenprov som gjordes i en bäck som är avrinning från området visade på förhöjda halter av bland annat arsenik. En död and hittades i bäcken vid ett tillfälle.

Vi går vidare på den tidigare ridslingan. Den var inte så väl underhållen men den hade ändå ett fantastiskt underlag och var ridbar året runt, berättar Pernilla.

– Det var en oerhört värdefull slinga för oss alla. Den knöt ihop de olika delarna av Flyinge och det var den enda promenad- och ridvägen som gick att använda under alla årstider och i alla väglag.

En bit bort kommer vi till en stor hög med byggnadsgrejor och bråte. Det är placerat tvärs över ridslingan. På ena sidan finns vattnet, på andra sidan den branta schaktmassevallen. Det är helt klart en barrikad vi ser.

– Ja, här red vi alltså förut, men det här kommer ju ingen förbi, säger Pernilla.

Eftersom vi inte kommer längre föreslår jag vi att vi tar oss upp på vallen så att jag kan få se vad som gjorts med den tidigare fälttävlansbanan. Jag får bokstavligt talat krypa upp, för snön är hal och det är mycket brant. Till slut är vi uppe och tittar ut över området. Det dröjer inte länge innan en svart bil svänger upp mot oss.

– Nu kommer han, säger Pernilla.

Jag tror att det är Mathias Grönberg som kommer, ägaren till restaurangen Gaspari Lodge och jag tänker att det var ju bra för han står på min lista med folk som jag ska ringa. Men det är inte Mathias, det är hans kompanjon Nedeljko ”Nico” Bodulica som är den andra halvan i projektet.

Bilen stannar jämte oss och rutan på förarsidan hissas ned. En solbränd, ringprydd hand kommer ut över bildörren. Nico ser arg ut där han tittar ut och han blir ännu argare när han ser Pernilla. Han börjar skälla på oss, säger att vi inte får gå omkring på hans ”tomt” och attackerar Pernilla för gamla saker som sagts vid ett informationsmöte för fem år sedan. Säger att hon och hennes man inte samarbetar och försöker förstöra för dem, att de förhalar alla processer med anmälningar och överklaganden, undrar vem fan jag är.

Han ringer upp Mathias och säger att Pernilla går omkring på deras tomt med någon journalist. Jag ber att få prata med Mathias och får låna Nicos telefon en stund. Mathias antar en ifrågasättande hållning, frågar vem jag är, säger att vi skulle ha ringt först. Jag tar hans telefonnummer och säger att jag ska ringa honom senare.

Sedan fortsätter Nico att bråka med Pernilla. Hon passar på att fråga honom vad planerna är. Han säger att de ska bygga ridbanor snart och talar om hur många miljoner det kommer kosta. Pernilla frågar när själva anläggningen ska bli av och han säger ”nästa år”, det vill säga 2024.

– Det ska gå att rida här till sommaren! Och vi ska bygga en mycket finare fälttävlansbana än eran!

Nico kliver ur bilen, går fram och börjar bråka även med mig. Hans pekfinger far ut i luften framför mitt ansikte. Vi dividerar en stund, bland annat om vad svensk lagstiftning gör för skillnad mellan tomt och annan mark och jag förklarar att han inte har rätt att köra bort folk även om marken är hans.

Men vi kommer ingen vart. Pernilla och jag gör som han säger och går. Han sätter sig i sin bil och kör långsamt därifrån, men han lämnar inte platsen utan kryssar runt med bilen för att hålla koll på oss tills vi åkt.

Jag förstår nu vidden av hur infekterad frågan om det nya arenabygget är. När jag lämnar Flyinge kommer jag att tänka på något som någon sa en gång: alla konflikter handlar om att det som är viktigt för den ene inte är det för den andre.

I nästa del ringer jag runt bland myndigheter. Det kan vara mer spännande än ni tror.