Det här är
Ulrika Fåhraeus

Det enda jag aldrig tröttnar på är att skriva. Jag skriver ständigt och på olika sätt -en liten, liten del av allt jag skrivit hittar du här.

Kontakt och sociala medier

Foto: Erik Rundelius

Journalister måste ha vissa egenskaper. Att kunna stava är inte en av dem. Nyfikenhet, vilja, mod och en förmåga att berätta är det viktigaste. Jag kan nog sätta ett kryss i boxen på alla punkterna, men inte för vad som helst och i alla sammanhang. Bäst blir det om man har ett intresse för det man skriver om. Jag är sedan snart tjugo år framför allt nischad på hästsporten och allt som ryms däri.

Jag bor sedan många år med min man på en gård på Färingsö några mil utanför Stockholm. Vi delar gården med tre hästar, två hundar, ett par stallkatter och ett okänt antal nergrävda vikingar vars gravhögar vi försöker att inte skada med vårt liv här. Vi har också en vuxen dotter som bor och jobbar på Södermalm i stan.

På gården lever vi nära naturen som man säger, i regn och gegga, is och snö på vintern och i en berusande, blomstrande grönska på sommarhalvåret. Gårdar kräver sitt, och det praktiska arbetet med djur, gödsel, stängsel, sly och allt som växer utgör en skön, praktisk motvikt till det stillasittande skrivandet. På senare år då föräldraskapet kan anses avklarat har jag fått mer tid att odla. Det är också en skön tillfredställelse att sätta frön i jorden och se dem komma upp, först som små gröna skott och sedan som fruktbärande plantor. Vinrankor, majs, aubergine, lök, potatis, hallon. Trädgården är på sommaren nästan allt jag behöver. Och ett tangenbord, förstås. Dock uppskattar jag närheten till storstan med allt vad den har att ge. Delar av min släkt har djupa rötter i Mälardalen och här känner jag mig hemma.

Journalisten

Mina första reportage var inom tv-mediet då jag som del min journalistutbildning var praktikant på SVT:s korrespondentkontor i Washington DC. Detta var 1992. Jag var i Washington i ett år. Det var roligt med tv och jag fick lovord för att ha begåvning för det men efter hemkomsten till Sverige valde jag ändå skrivande journalistik. Under ett vikariat på en redaktion kom då och då telefonsamtal från frilansare, och jag tänkte att det där sättet att jobba kanske vore något för mig. Efter vikariatet började jag att frilansa då det möjliggjorde för mig att resa och vara tillsammans med min man i hans jobb med att sjunga opera i olika länder. Det var helt klart min grej att frilansa, och åren fram till millenieskiftet skulle bli en rolig tid. Jag skrev artiklar i dagspress, lokalpress och månadsmagasin. Ofta gjorde jag reportage om intressanta svenskar som jag mötte på de orter i olika länder där vi för tillfället var.

Som nybliven förälder satsade jag under några år mest på att skriva feature då det kunde göras hemifrån. Jag skrev på den tiden mycket om trädgård, hus och hem. 2005 kom jag i kontakt med hästsportens tidningar och har sedan dess varit mer eller mindre specialiserad på hästsport. Under den följande tioårsperioden jobbade jag främst för Tidningen Ridsport som reporter och sedermera krönikör.

Efter en tid som krönikör för den andra stora hästsporttidningen Hippson är jag är sedan januari 2024 tillbaka som krönikör på Ridsport.

Författaren

Drömmen om att skriva böcker har alltid funnits där men livet har inte alltid erbjudit det lugn som krävs. Jag har hittills skrivit tre böcker och hoppas att det blir fler. För journalisten i mig ligger faktaböcker och biografier nära till hands -jag läser mycket biografier och krimfaktaböcker. Människors liv och öden fascinerar mig. Idag har jag äntligen den tid och det lugn en författare behöver.

Debattören

2014 startade jag en blogg där jag till en början skrev om vårt hästliv i familjen och våra resor kring vår dotters tävlade i fälttävlan. Hon red i den svenska ungdomseliten då och mina blogginlägg handlade i början mest om vårt tävlingsliv som familj, oftast med en humoristisk twist på texterna. Den blev omedelbart populär och fick en stor läsekrets inte minst då Tidningen Ridsport köpte in den. Ridsport gav mig namnet Ponnymamman.

Men kostymen blev snart för trång då tidningen inte ville låta mig ta ut svängarna för mycket. 2015 lämnade jag Ridsport och lade bloggen på egen domän. Jag började skriva även om annat än tävlandet och med en mer journalistisk vinkel på en del inlägg. Jag blev en ganska tuff debattör inom vissa områden och det kunde bli turbulent med polisanmälningar och hårda debatter. Bland annat satte jag strålkastarna på ämnen som sexuella övergrepp inom hästsporten och på hur riskkapitalismen förstörde den svenska djursjukvården.

Debatterandet gjorde mig till en känd figur i hästvärlden. Jag har som Ponnymamman intervjuats i tidningar, radio och i poddar och två gånger medverkat i Uppdrag Granskning. Under flera år i följd rankades jag i den absoluta toppen på ”maktlistorna” som hästsporttidningarna publicerade. Allt på grund en blogg med det lite fåniga namnet ”Ponnymamman”.