Det var med min dotters generation jag upptäckte att saker man bestämt ofta inte blir av, att överenskommelser knappt ens kan anses gälla.

Man bestämmer något, men det betyder inte att det kommer bli så. Allt kan ändras i sista sekunden, och det görs med en axelryckning.

Den här generationen vill inte vara bunden av löften och vill inte tvingas avstå från något som kan var roligare. De tar väldigt lätt på överenskommelser.

Fenomenet flaking,  att inte fullfölja saker man bokat in, gås grundligt igenom i den här intressanta artikeln i The Guardian.

Allt möjligt kan ligga till grund för att man i sista sekunden bestämmer sig för att utebli, och kanske inte ens hör av sig om det.

Man bara kommer inte.

Människor har tränat sig i att lyssna inåt, är en förklaring som ges. Och det är väl bra att folk kan säga nej?

Men jag tycker inte det här är att säga nej. Flaking är att först säga ja, sen bara skita i något.

De som kallas generation Z, dvs de som är födda ungefär 1995 -2012, tycks tillbe alla former av självhealing, och some-konton som hyllar att vara introvert och ligga hemma och käka pizza i mjukisbyxorna istället för att träffa folk är många och stora.

Men det behöver inte handla om att vara introvert. Unga vägrar bara att göra sånt som de för stunden inte har lust med.

Men -det är i ärlighetens namn inte bara de som är så här. Det tilltar i alla åldrar under 60 skulle jag säga.

Hobbypsykologen i mig sätter det i relation till att världen med krav och förväntningar men också underhållning väller in över oss via telefonen.

Man har redan ”umgåtts” så mycket med folk via sociala medier att man inte orkar ses på riktigt också med allt vad det innebär av att göra sig ordning, förflytta sig, energiåtgång, kostnader samt att utsätta sig för virus och bakterier.

Jag stötte nyligen på en vän i en affär och vi konstaterade att vi aldrig ses längre.

Och hon sa att det känns som om jag umgås med dig, för jag ser dig i sociala medier hela tiden.

De där jävla telefonerna, alltså, vad de ger oss en skev bild av allting.

Vi tror att vi umgås, sen struntar man i att gå till födelsedagsfesten, julminglet, bokreleasen, studentfesten, bröllopet.

Till och med vad gäller stora grejer som bröllop och dop så gör folk så här numera.

Och i värsta fall struntar man alltså i att ens meddela att man inte kommer.

Iallafall. Flaking betyder flagna. Alltså som i att nagellack flagnar, eller solbränd hud flagnar. Något är fint ett litet tag men håller inte så länge. Det är ytligt och lossnar.

Flaking är något som finns även i hästvärlden, räck upp handen alla som haft en medryttare ni inte kunde räkna med. Eller har. Eller folk som inte kommer på möten eller skiter i funktionärsuppgifter.

Det är helt enkelt väldigt inne att prioritera sig själv och sitt välmående.

Som då tydligen ofta hotas av att göra det man sagt.

Och livet ÄR väldigt mycket mer nu! Tempot är högre, kraven på arbetsplatserna är högre.

Vi är många som varit i den ökända väggen.

Det finns ingen avgränsad tid längre för att exempelvis administrera livet. Det är utstrött över dygnets alla vakna timmar. Den mamma som ser frånvarande ut när hon tittar i telefonen över sitt lilla barns huvud kanske svarar på mejl från skolan, ger besked om mötet eller svarar på ett sms från det andra barnets idrottsförening.

Digitaliseringen skulle förenkla, och på sätt och vis har den gjort det, men den har också ökat kraven och lagt ökad börda på individen.

Även folks egna krav på att fritiden måste vara fantastisk och att livet ska vara ett enda glimrande pärlband av upplevelser har ökat.

Man måste också vara fantastisk själv, vill få ut precis allt av livet.

Hur som helst, det jag inte kan vänja mig vid är lättvindigheten i det hela. Att vill jag inte så skiter jag i det. Även om någon annan blir besviken eller får mer att göra om jag inte dyker upp.

Generation Z har till och med dragit det till arbetslivet. Många under 30 tycker att det är helt rimligt att stanna hemma för att man ”har en dålig dag” eller vill ”ta hand om sitt psykiska mående”.

Det är samma generation som nu får mönstringsbesked. Många av dem kan inte ens fatta innebörden i att de måste mönstra. Att det inte är förhandlingsbart.

Jag frågade en vän som jobbar inom försvarsmakten vad han tänker om generation Z. Han sa: de är veka. De har inte mycket uthållighet, tror att de kan få slippa vissa saker och väntar sig att andra ska lösa deras problem.

För rättvisans skull ska jag säga att det absolut inte bara är unga människor som är flakers.

Jag gjorde mig själv skyldig till flaking förra veckan. Det drabbade en ung person, som själv flejkar rätt ofta. Det gjorde att jag inte hade så dåligt samvete.

Men flaking var det, så jag själv är inget undantag.