* Ekonomisk kris. Hästägarnas privata ekonomi, ridklubbar, ridskolor och Svenska Ridsportförbundet går alla igenom en svår tid. Prisökningarna på nödvändiga varor och tjänster kring hästarna tär hårt. Antalet betäckta ston har gått ner med 15%. Antalet tävlingsstarter har sjunkit med 25%. Även inom travet sjunker antalet starter.

* Moralisk kris. Det hade pyrt under ytan i flera år och topplocket gick slutgiltigen i och med en tv-journalists avslöjande av vidriga träningsmetoder på Andreas Helgstrands anläggning i Danmark hösten 2023. Hela 2024 präglades av nya avslöjanden, diskussionerna om hästvälfärd har bara fortsatt och den diskussionen pågår än.

* Social kris. Hästfolket, som fram tills för något år sedan trots käbbel om det mesta var ganska lojala inbördes och kallades för ”sekten” är idag en splittrad grupp som tycker djupt olika.

Grundfrågan är vad vi anser att vi kan göra med hästar. De flesta inser att vi måste förändra, splittringen handlar om vad, hur och hur långt dessa förändringar ska dras. Vissa menar att vi kan fortsätta rida och tävla med justeringar av utrustning och en del annat. Andra tycker att vi måste sluta tävla, ytterligare andra tycker att vi inte ens ska rida ut ensamma för att hästen inte ens för en liten stund ska utsättas för att vara ifrån en artfrände.

Tidigare höll vi ihop, även om vi tyckte olika i detaljfrågor. Vi röstade fram Jerringpris och försvarade vår sport mot en gubbgrabbig kår av nedlåtande sportjournalister.

Idag håller vi inte ihop längre. Tävlingsryttare och proffs drar sig undan intervjuer och offentliga uttalanden därför att de vet hur det blir i sociala medier sedan och många hobbyryttare känner att deras hästintresse har tagit stryk.

Jag själv tillhör den sistnämnda gruppen. Min kärlek till hästar kommer aldrig att dö. Jag är trygg i min hästhållning, men något har skadats. Något har lagt hämsko på glädjen. Detsamma känner en helt vanlig hästägare i Sverige som skrev till mig att hon känner sig kvävd och hämmad, att alla helt plötsligt förväntas vara perfekta hästmänniskor från början, att det inte längre finns utrymme för det faktum att alla behöver lära sig, och att när man lär sig gör man misstag.

Vad tänker och känner du? Ser du en framtid för hästsporten?

Kan vi sluta fred och röra oss framåt, är det möjligt? Kan vi göra hästar roligt igen?